”Min dotter dog med tron om att hon var misslyckad”

 

 

Vi som är kvar i intermisstyrelsen har valt att ta in gästbloggare på denna blogg då och då. Detta för att belysa flera synvinklar kring våra barn. Belysa hur illa det kan gå då våra barn inte får rätt stöd, rätt förståelse eller rätt nivå av kunskap. Belysa varför det är så viktigt att vi sannerligen förstår oss på deras diagnoser och gör rätt.

Kung Över Livet tar i dessa gästinlägg inte ställning, bara låter en historia berättas.

Först ut är en mamma som vi låter vara anonym och det är hennes berättelse om vad som hände med hennes älskade dotter. Då inlägget är långt har vi valt att dela upp det på två inlägg.

~♥~ ~♥~ ~♥~ ~♥~

 

”Jag blev ombedd att gästblogga här, och berätta om det som hände mig och min dotter. Jag har tidigare själv haft en blogg där jag ventilerade min då så stressade själ och hade en svag förhoppning att någon som kunde hjälpa, läste den.
Dessvärre kom inte hjälpen i tid, de som kunde hjälpa, de stjälpte och nu står jag ensam kvar här med min stora sorg.

Sorgen över att som mamma inte kunnat skydda mitt barn från världens ondska, inkompetens, blir ibland övermäktig. Den har medfört att jag tidvis inte fungerar alls, jag arbetar inte och vissa dagar undrar jag starkt över min egen rätt till existens.
Dessa tankar tar mycket av min tid, främst att försöka mota bort dem, då jag behövs här i livet för mina andra tre barn.

Samhället har mycket kvar att lära gällande stöd av överlevande föräldrar, sjukskrivning och framför allt vården. Men det är punkter jag inte tänkte ta upp här, utan ska försöka beröra min dotters funktionshinder och vad som måste ändras för att dessa utsatta barn och individer får rätt hjälp, i tid.

Min blogg ja, den tvingandes jag lägga ner då Socialtjänsten hänvisade till den, för att neka mig ta del av min dotters journaler hos dem. Ett avslag jag överklagade till Kammarrätten som gav mig rätt. Nu ska jag försöka få ut hela historien i bokform. Ett kämpigt arbete som kommer att pågå under 2012, men som jag ser som en läkande process i min sorg.

Min dotter var ett ”lätt” barn. Som liten hade hon ibland svårt att somna, men förutom det såg jag inga större problem. Faktiskt inga alls. Då detta var mitt första barn, hade jag inga referensramar heller. Ung och oerfaren var hon min förstfödda. Mitt allt.

Jag och hennes pappa separerade första gången när hon var ett år. Han var inte intresserad av att träffa henne alls, något jag ändå såg till att han gjorde, i alla fall varannan helg. Jag hade själv blivit uppfostrad av en ensamstående mamma och fått lära mig att relationen med båda föräldrarna var viktiga.
Så trots hans ointresse verkade jag för att de inte skulle tappa kontakten. Något år senare blev vi tillsammans igen, och levde då ihop i ytterligare fyra år. Sedan fick jag nog. Av pappans drickande och ”lathet” som jag då kallade det. Senare har det visat sig att han troligtvis också har Asperger och ADD, något som dottern blev diagnostiserad med 2008.

Det som föranledde dotters diagnos kommer här:
Jag träffade efter fyra år som ensamstående mamma, en ny man. Vi flyttade till en annan kommun än dotterns pappa och fick två flickor tillsammans i snabb följd. Många förändringar på kort tid som blev för mycket för dottern. Första tecknen på att något inte stämde kom från skolan.
Samtal från fröken att dottern glömde saker, lite senare även ett utåtagerande beteende. Något jag så småningom förstod inte var normalt. Hon kunde också försvinna långa stunder hemifrån när hon blev upprörd, för de minsta saker enligt mig.

När dottern fyllt 12 år kom en anmälan från skolan. Hon hade uppgivit för kuratorn där att hon blev misshandlad hemma. Bestört, förtvivlad över dessa uppgifter, märkte jag att jag inte hade något att säga till om. Kuratorn anmälde till Socialtjänsten att hon for illa hemma, och att hon ville flytta till sin pappa. Pappan, han som inte alls ville ha en dotter hemma hos sig, vägrade först. Men efter flera anmälningar från dottern kände i alla fall jag, att vi inte hade något val. Jag var rädd att Socialtjänsten skulle tro henne, ta mina andra barn ifrån mig och min man, sådant man läser om i tidningen, nästan varje dag.

Så 12 år gammal flyttade dottern hem till sin pappa. Pappan med stora alkoholproblem. Pappan som egentligen inte ville. Pappan som aldrig engagerat sig i dotterns liv alls. Aldrig närvarat på ett föräldramöte eller skolavslutning. Pappan som inte kunde, inte ville.  (Här har jag senare förstått att det är hans diagnoser som ställt till det. Men har även hört om andra diagnostiserade föräldrar som ÄR engagerade, så det kanske är fel att skylla på dessa.)

Det tog inte mer än ett år förrän problemen var ett faktum. Skolgången fungerade inte och hon ertappades med droger, endast 13 år gammal. Droger som hon tagit från sin pappa. Problemen var stora. Efter en utåtagerande händelse greps hon av polis och blev omhändertagen enligt LVU (Lagen om vård av unga).
Detta var första men dessvärre inte sista gången hon hamnade på en SIS-institution. Här fick hon slutligen sina diagnoser, Asperger Syndrom och ADD.
Efter några månader i ett gravt undermåligt jourhem i anslutning till vistelsen på institutionen, fick hon flytta hem till sin pappa igen. Nu hade hon fått plats i en s.k. behandlingsskola som skulle hjälpa pappan i sin föräldraroll och dottern skolmiljön..”

Den information vi föräldrar fick om dotterns diagnos var en folder med ett telefonnummer. Ett nummer till Aspergercentrum i Stockholm. Varken mer eller mindre.
Jag ville inte ta till mig diagnosen. Det var inget fel på min unge! Så resonerade jag då. Jag ansåg att det var pappa som brustit i sitt uppdrag (vilket han faktiskt gjorde!) men ingenting mer. Så jag ringde aldrig. Fick aldrig reda på att anmälningarna hon gjorde om misshandel, hennes utåtagerande beteende, drogerna och det riskfyllda beteendet, troligen var orsakat av att hon inte fick rätt stöd utifrån sitt funktionshinder. Hon själv, fick inte heller någon information eller insikt i diagnoserna. Vilket för henne, var än mer förödande.
Hon levde i vetskapen att det var något fel på henne, att det var hon som måste ändra sig. Ingen information om att hon faktiskt hade ett funktionshinder hon inte kunde rå för, inte kunde göra något åt utan att omgivningen måste anpassas till henne och hennes speciella behov för att hon ska må bra.

Min dotter dog med tron om att hon var misslyckad. Att hon var fel. Att världen var emot henne. Hon trodde att hon var oälskad, ensam. Hon kunde inte haft mer fel. Men ingen hjälpte henne att förstå…

Behandlingsskolans kurator ville inte ens läsa hennes utredning. Med orden ”vi vill helst själva bilda oss en uppfattning om hennes problematik” gjorde de ett uruselt jobb. Vilket de senare förstod och då sa upp dotterns skolplats där. Under denna tid hade dottern utvecklat ett gravt självskadebeteende som resulterade i stora ärr på främst vänster underarm (hon var högerhänt) men även på insidan av lår och andra delar på kroppen.

Utan skolplats, utan andra vuxna som såg henne mer än hennes pappa och farmor, kunde hon fritt umgås med äldre män, ta droger och fortsätta skada sig. Mig hade hon sedan hon flyttat från mig, ett av- och till förhållande med.
Ibland dög jag, men oftast var jag jobbig, tjatig och anmälde gång på gång till Socialtjänst om att hon for illa vilket hon och pappan tolkade som något dåligt. Pappan ansökte om ensam vårdnad (hon var då 16 år) i ett desperat försök att blidka dottern (?) men jag behövde bara berätta för domaren om drogerna för att det skulle vara omöjligt för honom att vinna”

 

 

~♥~

GILLA oss GÄRNA på FB
http://www.facebook.com/KungOverLivet

( Läs fortsättningen imorgon av denna mamma )

About these ads

2 comments on “”Min dotter dog med tron om att hon var misslyckad”

  1. Tyvärr är detta verkligheten…soc har inte kompetens eller utbildning kring dessa barn…men har ändå makten till stora beslut..vilket kan bli förödande! Som för din dotter!!! Tack för du delar med dig av denna tragiska verklighet…och att du i din stora sorg forsätter kämpa för rättvisa åt din dotter och för att det inte ska behöva hända fler barn…<3 Kram

  2. Blir upprörd…men inte ens så förvånad att jag lyfter på ögonbrynen!
    Jag har sett MÅNGA berättelser ”ur livet” men denna är en av de få som verkligen GRIPER TAG OM MIG MED KALLA SKIBBIGA KLOR:(!
    Själv är jag borderlinare med en diagnos jag fick via ett telefonsamtal 2007, som sedan togs bort då jag nov. 2011 äntligen efter ca. 33 års undran, 15 år inom psykiatrin där jag kastats mellan olika kontaktpersoner och pillerburkar fick min neuropsyk. utredning. KLOCKREN ADHD med så SYNLIGA tecken på det att de på neuropsyk sa att det är så SORGLIGT att ingen sett det under mina 34 levnadsår då det finns de med betydligt lättare problematik och symptom som blir utredda, och får hjälp tidigare…med detta togs tydligen borderlinediagnosen i princip bort fast det lämnats öppet för utvärdering efter 6 månader. Då jag påpekade detta och även SJÄLV FICK INFORMERA DE INBLANDADE PÅ NPT och personerna där var DE SJÄLVA SKRIVIT I MITT UTLÅTANDE….så ok…nej men då fick jag veta igen att ok….du uppfyller kriterier för även Borderline….så nu har jag fått den diagnosen IGEN…..en gång via tele efter några frågor av en läkare…och nu via ett mail…men UTREDD NEJ!!! Då jag ÄNTLIGEN sattes upp på väntelista i 2 år var det enda som det var tal om EN OMFATTANDE NP-UTREDNING vilket de nu säger att nej det var bara ADHD SOM EFTERFRÅGATS… Som tur var skrev jag ner under det möte jag hade med min kontaktperson och en psykolog kom och informerade om vad det hela skulle gå ut på och jag hittade den skrivboken häromdagen….scannade och skickade till min NP läkare och min kontaktperson. Ej bara ADHD, utan mer OMFATTANDE utredning skulle göras, namn på den som informerade mig på platsen, att utredningen skulle ta ca 3-4 månader …..vilket jag ifrågasatte under utredningens början i nov. 2011 eftersom jag hade 5-7 möten med dom inkl. anamnesen med min mor 2 ggr. allt detta under loppet av mindre än en månad….min läkare sa att va? Nu när de satt borderline diagnosen på mig igen ovanför mitt huvud….vem ska skriva den kompletteringen om detta då (de hade informerat mig att de skulle göra en komplettering i mitt utlåtande:S) Och som läkaren sedan sa så är Borderline inte något som ligger i utredning under NP! Nu är det KRIG…jag har blivit snuvad på hela utredningen jag lovades….kämpat för och aldrig blivit sedd i livet trots att jag STÅTT HELT NAKEN MITT FRAMFÖR ALLA!!! jag är fortfarande inte på ”säker mark” och mina kära VET att närmsta åren kan bli avgörande……leva eller dö!!!

    jag skriver även jag på min egen bok…om mitt liv…i min blogg http://ninemile.blogg.se ser ni min KAMP…OCH UNDER DEC. 2008 FINNER NI ETT INLÄGG SOM HETER ”MITT LIV MED BORDERLINE” Börja där vetja…jag blir så jävla förbannad på SAMHÄLLET!!!!

    Kram alla där ute….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s