2 comments on “Hemsida

  1. Hej alla medlemmar i kung över livet.
    Jag är en specialpedagog som har fått i uppdrag att försöka skriva ett åtgärdsprogram som skulle kunna användas som mall över en hel kommun. Där tanken är att alla skolor och lärare likvärdigt ska arbeta utifrån en gemensam mall.

    Tanken är att göra en bättre kartläggning (helhetstänk kring barnen) för att tidigare fånga upp de elever som riskerar stor frånvaro och tappad skolgång och därmed bättre kunna anpassa skolmiljö, material och skolgång utifrån deras behov.

    Det finns även en tidsaspekt, då lärarna slipper ägna en massa tid åt att formulera olika åtgärdsprogram och de kan via en gemensam mall då istället lägga den tiden med barnen. Idag är det så att det är upp till varje skola att skriva egna årtgärdsprogram, och det har lett till varierande resultat med frustration från lärare,föräldrar och elever.

    ”Åtgärdsmallen” ska utgår från en vetenskaplig grund, socialstyrelsens rapport ”Barns behov i centrum”, skolverkets allmänna råd ”Arbete med åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd” och Skolverkets allmänna råd ”arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma,utreda och åtgärda frånvaro i skolan”.

    Jag har även tagit kontakt med kommunens specialpedagogiska team för ”feedback” på åtgärdsmallen som skall utformas. Jag vänder mig nu även till er för att få ”feedback”, alla föräldrar i denna förening, ni som har en konkret och direkt erfarenhet av hur det tidigare har fungerat med åtgärdsprogram och anpassning av miljön i skolan kring era barn.

    Jag vill ha tips på tre saker: Vad är viktigt från föräldrar/elev håll att ha med i mallen? vad tycker ni kan ha funnits med som ni skulle vilja ta bort? Vilka saker har fungerat?

    Jag vill gärna utgå redan från början av utformningen av denna mall att ”åtgärdsprogrammet” även tagit hänsyn till, tar avstamp ifrån och utformas från också föräldrarnas och elevernas synpunkter. Då det är dem detta dokument framöver kommer att beröra.
    Tack så mycket! Med hopp om att få mycket feedback!
    Med vänlig Hälsning May Launy
    Era synpunkter kan ni vänligast vara snälla och mejla till may.launy@hotmail.com

  2. Hej May!
    Jag anser att det först och främst måste fram kunskaper om att det är minst lika viktigt bedöma området känsel, på ett så tidigt stadium som möjligt – precis som vi gör med området syn och hörsel – bland annat för att vi skall kunna förhindra att barnet hamnar i utanförskap. Men framförallt för att vi skall lära oss se skillnad på syn-, hörsel- och känselbeteenden samt lära oss förstå vad de här barnen, med störningar inom området känsel har för speciellt behov av bemötande!

    Redan 1926 fick Sherrington och hans kollega Nobelpriset för att han tog fram kunskaper om området känsel och dess funktioner för att vår human haptiska perception skulle bli så bra som möjligt (använd dig av sökorden ”human haptic perception kinestetic disorder” på Google – länkar blir för långa lägga in här). Dess värre tycks området sedan ha fallit i glömska inom sjukvården …

    Som legitimerad arbetsterapeut har jag 35 års erfarenhet av att arbeta med barn och unga med speciellt behov av bemötande, oavsett diagnos. Mina erfarenheter är att sjukvården har ett ansvar här, enligt Hälso- och sjukvårdslagen samt FN:s Barnkonvention – ett ansvar som sjukvården fortfarande inte har tagit upp utan lämnat åt sidan eftersom diagnostisering och medicinering kom upp som ett ”enklare och snabbare sätt” än att se till human haptiska perceptionsstörningar (taktil-, vestibulär- och kinestetisk) och barnets speciella behov av bemötande.
    Vad sjukvården tragiskt nog bortser från är att vi ännu inte vet vad som kommer att hända med dessa barns ”kroppar och knoppar” efter tio till tjugo år med mediciner som inte ersätter och tar bort brister och gifter som oftast ”ligger och stör” på dessa barns nervsystem – störningar som orsakar den avvikande balans i biokemin som, i sin tur, medverkar till att utveckla avvikande fysiska och psykisk beteenden. De flesta av dessa beteenden får oftast neuropsykiatriska och psykiatriska samt ibland även neuromuskulära diagnoser

    Enligt EU skall vi i dag ta minst lika stor hänsyn till beprövad erfarenhet som vi tar till vetenskap och evidens – beprövad erfarenhet och forskning visar att även förändring av kost, kompensation och daglig rörelseaktivitet förändrar dessa barns beteenden positivt (eftersom det, precis som medicinerna, har en god inverkan på balansen i deras biokemi)! Om detta finns otalig forskning och enormt mycket beprövad erfarenhet – en bra förening finns i Norge där samverkan kan leda till framgång! Föreningen har funnits sedan 1983 och startats upp med hjälp av kända läkare och föräldrar: http://npif.no/index.php/forskning

    Det finns även en hel del beprövad erfarenhet (sist såg vi det i filmen ”Jag hatar min ADHD”, från en dansk skola) och forskning (bl.a. Bunkefloprojektet/modellen) som visar att daglig rörelse, anpassad efter individens speciella behov, som är rolig och stimulerande påverkar barnets förmågor positivt.
    Och det finns otaliga böcker och hemsidor där erfarenheten på erfarenhet berättar om hur positivt förändring av kost kan förändra barns och ungas beteenden.

    Ett av kraven måste vara möjligheter till annan mat i skolan och ett annat att sjukvården skall ta sitt ansvar så att lärarna kan få god information i skolan om hur de kan möta barnets speciella behov av att få kompensera, både fysiskt och psykiskt, samt hur man genom daglig och anpassad kost och rörelse kan påverka barnets biokemi mycket positivt – vilket sedan avspeglar sig i barnets positiva utveckling av beteenden.
    Vänligen
    Sussie Olofsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s